21 december 2010


Jag är så trött, så trött. Att ringa halv tio på kvällen och säga någonting så dumt och förstöra hela min kväll. Jag vill bara skrika och skrika och slå mot allt. Du förstår ju inte! Ena dagen är det så, andra dagen har du vänt om helt. Jag hänger inte med och vi bara gråter. Vi känner dig inte längre. Och vi vet inte vad vi ska göra, hur vi ska hantera detta. vi vet ingenting längre. Och vi måste ju göra någonting, ensam kommer man inte långt. det är ju tyvärr så det är. Hemskt ledsen att säga det, men ibland känner jag att jag inte orkar längre. Jag drar mig som fan för att förhoppningsvis slippa och försöker undvika hela tiden. Nervös, ilska, tårar och knutna nävar. Men mest av allt, oro.. Det är nog det värsta. Och jag är rädd för att öppna munnen, för kommer ett ord ut på fel ställe så kräker du skit över oss. Jag vill inte längre.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar