24 april 2011

Ibland så känner man sig så himla liten och vilsen. Stirrar på stjärnorna och kan nästan känna hur jorden snurrar runt sin egen axel. Och när jag tittar över min egen axel så ser jag bara mer mörker. Och det är det som är så otäckt. Ibland känns det som att man är ljusår ifrån civilisationen. Så liten och så ensam. Hjälplös. Och vad man än gör så kan man inte göra saker ogjorda. Och man kan inte få vissa saker att kännas bättre. Och man kan inte förtränga eller förneka att saker hänt. Det gör mig så leden och arg. Ibland önskar man att man kanske skulle kunna ta lite av den sorgen för att göra det mer lindrigt för en annan. Ibland vill jag till och med inte ens vara här. Finnas vid. Livet är en sorglig plats. Men det är antingen eller. Vad som händer efter döden, det vet vi inte förens vi har levt klart. Kanske finns det inget liv efter döden. Kanske måste vi leva våra sorgliga liv i hopp om att de kan bli lyckliga. I hopp om att det Kanske finns något här efter. Jag känner hopplöshet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar