16 april 2011

Ikväll, när man känner att allt bara är för mycket och man bara vill stänga in sig. Det är då jag brukar ringa och bara få skrika och svära och gråta. Bara ha någon som lyssnar utan att tycka att man är konstig eller blir chockad över hur många fula ord man kan. Berätta om hur jävla orättvis världen kan vara och hur besvärligt allt är. Hon är den ända som kan ta en för den man är utan att ta illa upp. Jag vill bara skrika åt henne att hon är så dum för att ha lämnat oss. Att jag saknar henne, att vi behöver hennes stöd just nu! Nu har vi ingen vuxen i våra liv. Nu är vi ensamma. Det är inte det att vi inte klarar av det, det är bara så jävla orättvist! Varför hon, varför vi? Jag vill ringa henne nu och fråga hur hon mår, precis som jag brukar göra. Bara höra hennes röst en sista gång. Och jag är så rädd för att jag ska börja glömma, precis som jag börjat göra med pappa. Alla dessa små saker som bara vi vet. Och nu, ska vi bara fortsätta efter begravningen precis som ingenting har hänt? Gå vidare med våra liv.. Man måste ju fortsätta med skola, jobb och vardag. Men det kommer inte att vara sig likt nu när hon inte finns här hos oss. Vem ska jag nu ringa när jag behöver det? Med henne kunde jag prata om vad som helst. Hon förstod mig, oss, som ingen annan. Ingen kände oss så bra som hon. Fan, vad jag saknar henne! Det är fan inte rättvist!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar