23 maj 2011




Liten liten känsla just ikväll. Gräv ner mig och låt mig vara nedgrävd ett tag fram över. Det känns som att det aldrig tar slut. Jag är trött och vill sova, men jag somnar inte. Och om jag somnar så vill jag inte vakna. Jag är trött på allt runt om kring. Alla draman som satt igång. Inte för att det påverkar mig speciellt egentligen. Men ja, uppenbarligen, annars hade jag väl inte ältat det. Är kanske trött på allt i största allmänhet. Saknar då och längtar till sen. Men nu, jag vill inte just nu. Försöker se framåt, en dag i taget. Kvällen känns skit och tisdagar uppskattar jag inte speciellt. Onsdagar är lättare och på torsdag ska vi på utflykt. Sedan kommer hela helgen bli mysig och jag längtar tills det. Så egentligen är det morgondagen som jag ska härda ut. Det jag är mest trött på, det är att aldrig riktigt veta när humöret ska svänga. Det går på en minut ibland. Och jag försöker verkligen att leva för den stunden som den vorde min sista och njuta så gott jag kan. För pang, så kan allt förändras på en sekund.

Jag saknar henne, så sjukt jävla mycket! Jag vill att hon ska vara här nu så att jag kan få berätta om allt kul som händer! Om sjön, om skolan, om våra planer. Jag hade viljat ringa henne om två veckor och säga "Mamma! Detta är första året i skolan jag klarat utan att hoppa av!" Hon hade varit så jävla stolt över mig! Det vet jag. Och jag vill att hon ska vara här och krama mig ikväll, för allt känns så jävla hopplöst och uselt. Det är tomt! Om jag bara kunde ringa henne en signal och får höra henes röst en liten sekund. Och det som är så overkligt, det är att jag skrivar om henne här, precis som att hon är död. Och det är hon, men jag kan inte förstå det. Jag saknar henne, för helvete! Kom hem. Jag vill bara att mardrömmen ska ta slut. Vill bara vakna nu. Vill inte vara med längre. Orkar inte fler jobbiga mardrlmmar om nätterna. Orkar inte vara sjuk något mer. Orkar inte ta tag i allt själv. Känner mig så ensam just nu. Känns som att livet går under och att jag är några andetag från mitt sista. Jag vet inte hur någon kan sätta sig in i detta och förstå, men jag vill att de gör det så att jag slipper känna mig så fruktansvärt jävla ensam!

Kvällsångest eller bara ren jävla panik.
Vad fan vet jag. Jag vill bara sova..

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar