1 juni 2011

Denna bilden togs bara lite mer än tre månaer innan du lämnade från oss. Vi hade det så bra den dagen. Det blir inga fler julaftonar med dig. Jag fick inte fira dig på din födelsedag i förrgår jag får inte berätta om allt jag gör. Att jag har det bra, att jag klarat skolan, att jag fick godkänt i svenka! Du hade varit så stolt över mig! Jag vill ringa och säga att du.. Jag vet inte vad jag vill säga. Bara jag får höra din röst en gång till. Dagarna går och livet rullar på. Jag skrattar, har kul, mår bra. Sen slår det en. På vägen hem från tåget så slår det mig så hårt. Får ta ett extra andetag och bita mig i läppen för att inte vika mig. Hålla minen uppe och gå vidare. Nu när jag är ensam så är du den ända jag tänker på. Aldrig mer någon grönsakssoppa, aldrig mer någon promenad i skogen. Aldrig mer jag kan krama dig. Aldrig mer kan jag säga att jag älskar dig. Jag vet att jag kommer att klara mig bra, men det är så jävla tufft just nu. Jag hade behövt ditt stöd just ikväll. Jag hade velat krypa upp i ditt knä och gråta och skrika. Berätta att den mest fantastiska och starkaste människan jag någonsin träffat har försvunnit, borta. Men det kan jag inte, för det är Du som är borta. Det är Du som aldrig kommer att komma tillbaka.


Du fattas mig, mamma!
Du fattas Oss.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar