27 juni 2011

Jag tänkar mycket, mycket som sker, mycket saknad, sorg, glädje, kärlek på alla nivåer. Så helt klart förvirring, mycket sådan. Tänker på personer som jag inte vill tänka på. Tänker på personer som jag inte Borde tänka på. Tänker på mig själv. Min framtid, om ett halvår, imorgon, om Tio år. Och det är dumt. Har redan haft min 30års kris och har inte fyllt 22 än. Jag saknar mamma, och pappa. Mest mamma just nu. Det är mest tomt. Har inte så många ord att yttra mig med. Ibland gråter jag, det bara kommer. Men mest så håller jag det inne, för jag orkar inte gråta eller vara ledsen. Dvala, yta, tysta ekon. Emsamt. Stilla, mörkt. Men jag är glad. Jag hade bara velat ha dig här så du kunde få se mig glad. Se vad jag gör och vad jag har gjort och vad jag Ska göra. Det blir fantastiskt! Snart är det begravning på riktigt, det gör ont. Det gör så sjukt jävla ont! ONT! Jag saknar dig så. Om jag bara kunde få se döden en stilla sekund och få föreställa mig den lika lugn och harmonisk som du var. Men jag ser inte stilla, ser inte lugn, ser inte ro. Hets, flimmer, bilder, blod. Jag är trött på mardömmar.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar