1 juli 2011

Jag har sån hemlängtan. Detta har suttit i nu i dygn. Igår kväll grät jag, mycket. Ett ord får mig att gråta, en blick, en ton, en tanke. Minsta rubbning och det är kört. Känns som att jag alltid är på flykt nu för att jag inte ska hinna tänka på att jag faktiskt inte har ett hem, ett riktigt hem. Ett hem som jag tillhör. Jag hoppas att mitt nya rum, en ny stad, ska få mig att trivas och ja. En början på något nytt, en ny start, ny framtid. För just nu känner jag mig bara så vilsen. Alla dessa tankar. Allt är så.. Kaos, rent helvetiskt kaos. Är så disträ, hör inte, ser inte, vill inte, orkar inte. Alla detta ridåer som måste upp för att skydda mitt inre, det är så sjukt alltihop. Jag är så rädd för att falla och trilla, slå mig, skrapsår, skrapsår, blod. Hårt, ont, aj. Jag blev av med något dyrbart och fick mindre tilltalande tillbaka, tack. Tack som fan, det äcklar mig. Frustration, irritation, desperation.. Haha, patetiskt. Livet leker vidare, orka sörja, vi hinner inte. Istället lever vi livet och.. Smack och god natt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar