13 oktober 2011

03.36

Efter en fin kväll med tjejerna här så la jag undan den andliga och romantiska boken och började på en annan som jag lånade på biblioteket idag. Den Vingklippta Familjen - Berättelser om alkoholistfamiljen. Jag har sträckläst över 60 sidor och började gråta redan vid sida 24. Jag har fått nattliga idéer och sitter nu inne på Kuling och Gapet och letar cirklar av olika slag. Jag ha nu, i detta nu, för 39 sidor sedan bestämt mig att det troligen inte blir några fler fester på ett tag. Jag är också mycket medveten. Efter några allvarliga ord tidigare idag så har jag också kommit till insikt med en hel del saker. Och ja, tack, ibland behöver man höra det från någon annan, även om man känner sig säker. Men det är så lätt att inte se, blunda för verkligheten och bara köra på, bli överkörd, köra över, platt som en pannkaka! Men någon gång måste man sluta, öppna ögonen och se sig omkring. Speciellt i en själv, vi är det viktigaste vi har. Utan oss är vi ingenting. Jag sitter just nu med oro i kroppen med med en stark beslutsamhet att allt ska få sitt slut snart. Jag vill må bra och det finns bara ett sätt att lyckas. Visa mig, ta för mig, våga och höras. Jag kan klara det här. Om jag vill så kan jag, är det inte så det lyder? Jag kommer att börja bearbeta det här nu, hur ont det än kommer att göra, hur många gamla dagboksinlägg, dikter, faktaböcker, noveller, självbiografier, fotografier och minnen jag måste traggla mig igenom så ska jag göra det nu. Jag ska komma tillbaka efter sjukskrivningen och komma ikapp. Jag ska läsa upp mina ämnen som fattas, jag ska komma framåt. Jag ska hålla en stadig kontakt på psykiatrin och inte slarva med mina mediciner mer. Jag ska sluta dricka och fokusera på mig.

När jag skriver det här så skrämmer jag mig själv. Jag minns så väl den dagen i Önnestad när jag grät och inte förstod varför Att gråta var det jag kunde, så tårarna föll trots att det var skrattet som ville fram. Jag kände mig glad och lycklig, men jag förstod inte hur jag skulle få ur mig den konstiga känslan, så jag tog till mig gråten. Sedan en dag så faller hela min värld, men det har den ju gjort förr, så varför kan jag inte bygga upp den igen? För två veckor sedan hoppades jag på att en bil skulle köra över mig. Nu har skrubbsåren och blåmärkena lagt sig från den bravaden och jag vill inte alls bli på körd av en bil. Och även om jag känner mig dum, även om det känns som att blickar tar sönder mig så ska jag fan ta mig komma ifrån dem. Jag ska för sista gången slut fly och stå upp för mina misstag och acceptera dem som en mänsklig del av mig. För vi är ju inte mer än människor. Och det som skrämmer mig så, är att jag sagt det här så många gånger förr och aldrig har jag kommit hela vägen fram. Men att vara ensam, känna sig ensam, lida av ångest, vara ledsen, bli arg, känna sig tom och helt jävla värdelös är också bara en baksida på det helt fantastiska i livet. Och ja, medveten är jag.

You don't build i city in a day, but in 20 years you should have something.

Är det inte så..



Jag saknar min mamma något helt hysteriskt. Jag vill bara skrika och slå men inget händer. Så här mitt i natten, eller tidig morgon. Varjatimmen som mamma brukar kalla det, och sitter och tänker så ser jag henne så klart framför mig. Hon står i hallen på Tegelbruksgatan och ler. Hon skrattar och hon har sina favoritörhängen på sig. Hon har sina lite förkorta svarta byxor på sig och den där blusen jag sydde till henne för några år sedan och hennes bruna linnekavaj på sig. I ena handen så håller hon Ikas koppel och i den andra hänger hennes fula ryggsäck från Intersport lite halvt upp på armen. Hon ser så glad och lycklig ut. Frisk. Hon ser faktiskt frisk ut. Bilden är så klar, i detalj och jag kan inte sluta le när hon står där i minnet, precis framför mig. Hon brukade alltid vara uppe vid den här tiden och uggla. Ibland var vi uppe tillsammans, då jag bodde hemma eller var där på besök. Vi lagade pasta och hade PastaRozza-krydda med mycket smör på. Vi pratade om allt mellan himmel och jord. Skrattade och njöt av varandras sällskap. Mamma var mitt bästa bollplank, med henne kunde jag prata om nästan allt. Ibland kan jag känna din närvaro..

Nu ska jag inte skriva mer,
det kommer sluta med den där boken jag vill skriva någon gång i livet.

04.35

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar