9 februari 2012

Kl: 00:13

Hej och hå. Idag efter allt hysteriskt som hänt, och ytterligare ett försök tilldialog, men slutade monolog (Gör inte mig något) om samhället och hur världen är skit, Hitler, Storbritannien, Stieg Larsson, om MITT (land - du svenska kvinna) Och om vilken mark jag har, jag är bara 23, come on, ge mig en break någon gång i livet! Och ja, Hur hon ska få tillbaka sina barn hon inte har vårdnaden om och frågar typ vad jag kan hjälpa henne med. Du är fan 39 år! Du får fan fixa det här själv. Det är inte mitt problem att du har tjabblat till det i ditt liv.Lägg inte över ditt på mitt, sök hjälp! Jag var mållös över känslan att det kändes så personligt. Och förlåt, men jag tolkar ju, så gott jag kan, men jag förstår inte allt du säger, varken på svenska eller spanska. Säg då inte att jag Alltid missförstår dig och be mig att titta på dig när du talar utan punkt och har den där crazy blicken. Sedan blev det lugnt.

Vi slipade färdigt den ena stolen, så imorgon kan vi måla den. Vi lyssnade på Michael Jackson, Maja min Maja, Bob Marley och Chumbawamba. Det var nice och kul. Corall spelade datorspel medan jag gick igenom detaljer på stolen och Sussi lagade en kalasgod karibisk fisksoppa! Vi åt i lugn och ro och pratade om lite planer framöver.

Plötsligt så försvann allt lugn och hysterin började igen. Ta mat utan att fråga, äta upp min ost och lämnade en krater i den och tror att jag vill äta upp kanterna som torkat på grund av dålig inplastning. Sen köpa hem färdigskivad ost som smakar SKIT, jag ÄTER inte fördigskivad ost, punkt! Kalla mig löjlig, men det är så jävulskt jobbigt just nu. Gråten i halsen, huvudvärk, sus i öronen från tidigare tjat om Alliansen och dess skit. Och liksom..Acceptera att jag inte är troende och ateist. Holybananas!

Och!
Jag gick och la mig klockan nio, men pratade i telefon i en timme, inte okej egentligen, men jag vill ju så gärna. Får prata klockan åtta nästa gång. Lägger mig i sängen,bäddar ner mig ordentligt och ställer larmen till imorgon. Blundar då grannarna blir mer och mer högljudda och det bankar och skriks däruppe. Väntar en fem minuter innan jag slänger på mig kläder, greppar nycklar och smäller igen dörren. Upp för trapporna barfota och plingar tre fyra gånger på rad. Det tar en lång stund innan de öppnade och jag kunde höra dem innanför dörren och tisseltassa lågt. Mannen där uppe öppnar och tittar på mig med lite ängslig blick, uppressade ögon. Kvinnan står snäppet bakom och ser upprörd utmedan pojken står halvt och gömmer sig med rödsprängda ögon och en halvt torkad tår på kinden, han ser rädd och skygg ut. Jag frågar "vad fan pågår här uppe!?" Mannen svarar att det är ingenting. Jag berättar allt jag hör dem väldigt ofta och väldigt höga röster och ljud som låter som gråt och skrik, från pojken. Dämpade och hårda dunk i golvet samtidigt. Jag kände mig ängslig. Mannen säger till mig att det är pojken som håller på och trotsar. Men också att det måste vara grannarna. Han försade sig rätt fett där. Och en femåring ska inte vara ute själv efter att det blivit mörkt och sparka sparkcykel i centrala Malmö. Ett barn i den åldern ska heller inte vara vaken när klockan är över midnatt! Ett barn mår inte bra av att vara ensamt, vilket han alltid är. Sedan sista saken som jag vill berätta, för jag orkar inte skriva mer om detta, är att. Om pojken nu är så ledsen och arg, kanske trotsar lite förmycket. Försök att lugna ner honom, skrik in på honom. Ge honom närhet och kärlek, han behöver det. Fan vad jag är rädd för att de barnen mår dåligt i sitt hem, eller far illa. Och de har en dotter också, som jag Aldrig ser längre. Det har gått fyra månader sedan jag jag såg skymten av henne.. Detta är inte kul! :/

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar