2 maj 2012

Sleepingtrubble.

Jag önskar att jag kunde göra saker ogjorda och att allt bara kunde lösa sig. Att allt skulle kännas bra. Förlåta andra och mest förlåta mig själv.Sluta göra mig själv illa. Ångest är nog det största problemet i min vardag. Näst efter det är rädsla. Tredjeplats allt annat. Så någonstans måste jag ju börja. Ångestfaktorer ska bort. Mönster ska brytas, dåliga kontakter lika så. Dygnsets rytm. Intala mig själv att jag inte alltid är en last för de jag älskar. Det är jävligt svårt bara. Onda mönster sitter djupt. Tiden kan gå så jävla sakta men alldeles för fort. på samma gång. Jag önskar ibland att jag kunde blunda och glömma, ignorera och gömma mig för alltid. Men det kan man ju inte heller göra. Det har jag lärt mig av erfarenhet. Jag vet inte var jag är eller hur jag känner. Som om min själ svullnar upp och jag inte får luft. Tomhet, eko, vakuum. Haha, rädda mig nååågon.. Ibland vill jag bara skrika ut till hela världen att jag är sjuk och att jag mest av allt bara vill leva ett bra liv, ta bra beslut och kämpa tills döden skiljer mig åt. Men ibland vill jag falla platt och sluta andas. Vill skrika på hjälp och godta den, vara tacksam för att det finns någon där som hjälper mig upp. Det gör faktiskt jävligt ont att trilla, gång på gång och snart orkar jag inte resa mig upp längre. Mardrömmar och tårar, ångest och oro, tomhet och saknad. Jag vet inte hur jag ska förklara mig och erkänna för mig själv. Hur fan jag ska orka. Acceptans är också något jag behöver jobba på. Är glad över att jag fått en kontakt. KBT är nog något för mig. Ser fram emot att jobba med mig själv, få rätsida på de flesta delar av mitt liv. Men fan vad jag vill flytta, göra något drastiskt och bara fly. Fly, det är det jag är bäst på, det har jag hört förr. Från verkligheten och mig själv. Japp, det är skönt, men slår en jävligt hårt i bakhuvudet efter ett tag. Och återigen faller jag platt, framstupa och måste börja om. Igen och igen och igen. Va fan, jag är trött, kan folk inte bara inse det. Jag vill avsluta kapitel, flertal sådana. Bort, hej då, bajbaj, so long sucker! Varför är det såhär? Ofta att en period håller i sig i 6 månader. Vaknade upp en torsdagsmorgon och kunde känna, bokstavligen känna, hur mitt liv rann av mig, bestämt. Och slutade fylla på och tomhet var det som återstod. Tagga ner, det är inte ditt fel, Aina. Ja, goda samvete, visa dig lite mer. Verklighet och fantasi, jag är rädd för att dö. Jag är inte troende och kommer Fan aldrig bli det heller. Ticket to another planet, yes please.. Det var nog kvällens ångest i ord.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar