3 december 2012

Ligger i soffan och lyssnar på Keith Jarrett och tänker på mamma. Första advent, tiden går så fort! Allt du missar, allt vi missar. Allt det vi kunde gjort tillsammans! Jag vill fortfarande, just i dessa stunder, sitta bredvid dig samtidigt som du stryker mig på ryggen och säger att allt blir bra. Men ibland känns allt så hopplöst, tråkigt och grått. Ledsamt och sorgligt. Hur tufft livet än var så kämpade du emot, du jagade bort alla demoner! Kommer du ihåg dikten jag skrev till dig när du mådde så dåligt en gång? Det gör jag. Allt kaos kunde du lägga åt sidan, alltid vara stark. Men nu, nu är det vi som måste vara starka. Ensamma. Och det är fan inte lätt! Jag saknar din stöttande hand, mamma! Din röst, dina ord! Ju längre tid det går, ju mer frustrerad blir jag över att vi inte talats vid, inte ens på telefon! Vill inte gå förbi din gamla lägenhet, vill egentligen inte ens skriva om dig, för jag orkar inte gråta och vara arg mer! Jag saknar dig så jävla mycket, orden räcker inte till! 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar